Min sömn har hemsökt mej under ganska lång tid. En normal dyngsrytm finns inte att skåda inom långt håll. Jag kan sova 2-3 timmar per natt men endå vara lika pigg på kvällen. Vara uppe nästan 1 ½ dygn i streck men endå inte kunna lägga mej ner och somna. Kanske är det nån sorts medveten självtortyr. Att jag (eftersom jag inte har något vettigt att göra på dagarna) helt enkelt inte förtjänar en god natts sömn. Jag förtjänar däremot att ligga vagen flera timmar i sträck. Vända och vrida på mig med tusen miljoner tankar som snurrar i huvudet och inte vill ge sig. För att framåt morgonen, lagomt tills resten av familjen går upp, somna och vara helt död fram tills eftermiddagen.

Jag har varit ett monster dom senaste dagarna. Jag har varit otroligt lättretad, otrevlig och rent ut sagt jävlig. Men jag känner att jag halkar längre och längre ner. Handflatorna svider och jag orkar inte hålla tag greppet vid kanten. Jag har varit så arg så jag hade kunnat kastat saker omkring mig, på människor och haft sönder saker om det inte vore för mina två lurvbollar. När dmo sussar sött i min säng och jag kan knöla in ansiktet i deras mjuka päls känns allt för stunden lite lättare.

Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska stanna uppe hela natten och begrava mig i böcker. Eller sova några timmar nu och sen gå upp. Just nu ligger misssarna och sussar så fint här. Det ser skönt ut att sova.