Det sägs att det är nu livet börjar, att vi har klivit in i vuxenlivet. Jag har tagit studenten, jag har gjort alla dessa grejjer men ska göra. Kastat en sten, gått med ena foten i rännstenen och den andra på trottoaren, haft mössan på mig hela veckan, varit på bal, festat på en vagn och festat som ett djur hela veckan. Min kropp har gjort alla dessa saker men in hjärna har inte hängt med. Den sitter fortfarande fast i skolträsket. Den tänker fortfarande arbeten som inte vart så bra och uppgifter som inte blev inlämnade. Och hur ska jag få den att förstå att det inte betyder något längre? Min hjärna har fastnat. Den har inte hängt med den senaste tiden. Sommaren är här, den sommaren som ska bli den bästa i våra liv. Men jag förstår inte det. Hösten och våren har varit som ett maratonlopp men jag står fortfarande kvar på starlinjen. Eller jag står inte ens kvar på starlinjen, för det är en fast punkt och jag har inte en fast punkt i mitt liv.

Jag önskar att jag var lika modig som vissa andra herrar som ska flytta tvärs över joden, jag önskar att jag inte hade något att lämna efter mig. Jag behöver mitt eget liv nu och inte leva för någån annan. Jag vill mer än någonsin härifrån, men jag har ingen aning om vart fan jag ska ta vägen. För det sägs att jag förtjänar att sticka. Jag förtjänar att göra saker för min egen skull nu, men vad vill jag göra? Vart ska jag sticka? Frågorna är många och svaren finns inte på kartan.

Allting går så snabbt och den här veckan måste jag försöka hinnaikapp tiden.