Jonas
Älskade Jonas Gardell. Han är så bra ibland så det är knappt sant.
När jag var riktigt liten hörde jag vitsen om tomaterna. Den öppnade en helt ny värld för mig. Det var en sådan fantastisk historia - rolig, drastisk och hemsk på samma gång.
Två tomater gick på en väg. Bara det är ju roligt, att tänka sig två tomater som traskar på sina små spinkiga ben.
Jag såg också framför mig ögon, näsa, mum på tomaterna och kanske en liten hatt på huvudet. Och så kom bilen, wroooom, alltid en kastbil med flak, jag minns att den var vit.
Lastbilen mosade den ena tomaten och fortsatte likgiltigt ut ur historien utan att stanna. Det var bara en stor, obeviklig makt som råkade passera och utan att tänka på det eller bry sig det minsta krossa allt som kom i dess väg.
Den andre tomatens replik till sin överkörda kamrat är både förskräcklig och sann och underbart humoristisk:
"Kom ketchup, så går vi!"
Först kan man uppfatta repliken som rå och hjärtlös. Kompistomaten är ju söndermosad. Hur kan man säga något så grymt till någon som krossats fullständigt?
Men om man tänker lite mer på det så överger inte den oskadade tomaten sin vän, trots olyckan. Han vänder sig om och erkänner det som hänt, accepterar det som måste accepteras, och använder humorn som ett sätt att gå vidare.
Och det är inte bara han själv, den oskadde, som går vidare. Han uppmanar också sin tomatkompis att resa sig upp och fortsätta.
Inte längre som tomat - den överkörda tomaten är allt för mosad, alltför förändrad för att någonsin kunna kallas tomat igen - utan som något annat som också är okej att vara: Ketchup!
Kom Ketchup, så går vi!
Bli inte kvar här. Res dig upp och gå! Du är inte den du var förut, det kan du aldrig mera bli. Livet har farit fram med dig, och livet är en vit lastbil som passerade i all sin makt och vrede och mosade dig sönder och samman, men du finns fortfarande, du andas fortfarande. Jag står här och väntar på dig medans du hämtar andan, så går vi vigare tillsammans.
Så slutar den första roliga historia som jag någonsin hörde, och som förändrade och stakade ut mitt liv.
Kom Ketchup, så går vi!
När jag var riktigt liten hörde jag vitsen om tomaterna. Den öppnade en helt ny värld för mig. Det var en sådan fantastisk historia - rolig, drastisk och hemsk på samma gång.
Två tomater gick på en väg. Bara det är ju roligt, att tänka sig två tomater som traskar på sina små spinkiga ben.
Jag såg också framför mig ögon, näsa, mum på tomaterna och kanske en liten hatt på huvudet. Och så kom bilen, wroooom, alltid en kastbil med flak, jag minns att den var vit.
Lastbilen mosade den ena tomaten och fortsatte likgiltigt ut ur historien utan att stanna. Det var bara en stor, obeviklig makt som råkade passera och utan att tänka på det eller bry sig det minsta krossa allt som kom i dess väg.
Den andre tomatens replik till sin överkörda kamrat är både förskräcklig och sann och underbart humoristisk:
"Kom ketchup, så går vi!"
Först kan man uppfatta repliken som rå och hjärtlös. Kompistomaten är ju söndermosad. Hur kan man säga något så grymt till någon som krossats fullständigt?
Men om man tänker lite mer på det så överger inte den oskadade tomaten sin vän, trots olyckan. Han vänder sig om och erkänner det som hänt, accepterar det som måste accepteras, och använder humorn som ett sätt att gå vidare.
Och det är inte bara han själv, den oskadde, som går vidare. Han uppmanar också sin tomatkompis att resa sig upp och fortsätta.
Inte längre som tomat - den överkörda tomaten är allt för mosad, alltför förändrad för att någonsin kunna kallas tomat igen - utan som något annat som också är okej att vara: Ketchup!
Kom Ketchup, så går vi!
Bli inte kvar här. Res dig upp och gå! Du är inte den du var förut, det kan du aldrig mera bli. Livet har farit fram med dig, och livet är en vit lastbil som passerade i all sin makt och vrede och mosade dig sönder och samman, men du finns fortfarande, du andas fortfarande. Jag står här och väntar på dig medans du hämtar andan, så går vi vigare tillsammans.
Så slutar den första roliga historia som jag någonsin hörde, och som förändrade och stakade ut mitt liv.
Kom Ketchup, så går vi!
Kommentarer
Trackback
