Det har varit en konstig dag idag. När jag gick hem från bussen hade det hunnit blivit lite halvmörkt, jag började sakna att gå längst snötäckta vägar, ute på landet, som bara är upplysta av några gatlampor. Saknade att hålla i mig i någon för att inte halka eftersom jag inte har några skor som lämpar sig för hala vägar. Saknade att sitta i en bäddsoffa i ett rum med blå väggar och äta chips. Saknade att sitta på en mörk bus i 1 ½ timme och försöka gissa sig till vart fan man är.

Nu blev det jävligt mjäkigt. Men så får det vara. Nu kallar 2 ½ men.